olalaili

Jag kliver ur bilen efter att ha åkt från Stockholm cirka en timme tidigare. Jag möts av en luft som jag inte är van vid att andas, den är så ren och så frisk om man jämför med den förorenade och tjocka luften inne i centrala Stockholm. En annan sak jag lägger märke till är att det är så tyst och fridfullt, man hör bara en och annan fågel kvittra mellan träden. Det är vår och ungarna börjar kläckas och ska snart lära sig att flyga. Som nu kanske förstått är jag ute i skogen, just nu vid en liten stuga med röd fasad och vita knutar. Men inte vilken stuga som helst, utan Annika Anderssons stuga.

Flydde storstadsstressen
"Jag flyttade ut hit för att få tid för mig själv och inte behöva stressa så mycket, bara ta dagen som den kommer", säger Annika med ett lugn i rösten medans hon tar en klunk av sitt kaneldoftande te. Vi sitter just nu i hennes kök och fikar, det är lantligt inrett med mycket vitt och rosa, mitt på det slitna bordet vi sitter vid står det en liten vas med några enstaka vitsippor i. "Jag älskar att bo här ute, jag har en jättetrevlig granne, bor bara några meter från mina hästar och jag har mina hundar inne i huset, det var kärlek vid första ögonkastet", säger hon när vi pratar om varför hon flyttade ut till landet. Annika var tidigare konstnär och hade mycket utställningar, främst i Stockholm eftersom att hon bodde där med sina två barn och sin man. När barnen flyttade hemifrån skilde hon sig från sin man och flytadde ut hit. "Det var en ren slump att jag hamnade här, jag har en favoritbutik här som hette Butiken på Landet som jag var och handlade i, och så såg jag ett litet torp. Jag åkte och tittade på det och blev helt förälskad, det visade sig vara till salu så jag tvekade inte en sekund utan köpte det direkt", skrattar hon och drar fingrarna genom det mellanblonda håret innan hon fortsätter: "Visst behövde huset renoveras, men då hade jag någonting att göra i början, och min dröm har alltid varit att ha en stuga som man får fixa och inreda i gammal lantlig stil." Annika köpte den mesta av inredningen från Butiken på Landet, då hon såg en skylt med texten Personal Sökes, "Jag trodde inte mina ögon, jag gick och pratade med damen som ägde butiken, jag kände ju henne lite flyktigt sen tidigare inköp från butiken och jag hade alltid gillat henne. Hon sa att hon började bli gammal och ville ha någon som kunde hjälpa henne med butiken. Jag ville mer än gärna ställa upp på det, så jag fick jobbet ganska snabbt." Annikas alltid glittrande ögon fick plötsligt ett sorgset uttryck, "hon gick bort för ett halvår sen, hon hade blivit som en extra mamma för mig och jag tog hand om henne in i det sista eftersom att hennes barn aldrig kom och hälsade på och hennes man var död sen flera år tillbaka. Det var en jobbig tid, men eftersom att hon skrev över butiken på mig så var jag tvungen att hålla huvudet högt och sköta om den." Klockan slår 12 och Annika fyller på min kaffekopp, hon spiller lite på bordet men skrattar bort det, som hon gör med det mesta, "mina vänner har nog inte sett mig riktigt seriös många gånger, jag är väldigt sprallig som person". Hon ställer sig upp för att hämta en trasa, hon behöver inte ens ducka för den låga balken över vedspisen eftersom att hon är så kort. Hon skrattar än en gång och vänder sig om och börjar berätta om en gång då hon var ute i byn en regnig dag för att köpa mjölk, "Jag gick förbi alla barnen som satt och såg ut att ha jättetråkigt, jag tyckte synd om dem eftersom att regnet öste ner. Jag ville göra dem på bättre humör, så jag gick till en vattenpöl i närheten och började hoppa i den så att leran stänkte upp på min vita klänning, alla barnen började skratta och det tog inte lång tid innan jag stod och hoppade tillsammans med 5-6 stycken andra barn, jag kan vara så omogen och barnslig ibland" Annika skrattar ett klingande skratt och torkar sig sedan under ögonen, hon förklarar att hon har väldigt lätt att skratta, och från skratt så är det inte långt till gråt säger hon medans hon torkar ögonen igen. Man ser på Annika att hon är en riktig livsnjutare, det finns spår av det i hela hennes ansikte i form av skrattrynkor och liknande.

Känner sig inte ensam
På frågan om det inte kan vara ensamt svarar Annika efter en kort betänketid "Ensamt? Nej det skulle jag inte kunna säga. Jag har många vänner som brukar komma och hälsa på, och mina barn och barnbarn kommer nästan varje helg och leker med hundarna och rider på mina hästar." Hon ler nöjt och kollar på ett spindelnät i hörnet av rummet, hon berättar att hon haft det där länge, hon ser det som en del av inredningen och eftersom att hon hört att spindlar ger tur så är det bara en bonus att det är vackert också. Jag frågar henne vad hon gör en ledig dag om hon inte är ute med hundarna, "Jag brukar måla då, jag målar som bäst när jag är ensam och med ett glas fransk rött vin, helst någonting i stil av druvan Gamay." Hon pekar på en hylla bakom sig och visar stolt upp en hylla fylld med viner. "Jag älskar vin, alla viner har sin maträtt som jag brukar säga, haha". Tiden har verkligen sprungit iväg och det är dags för mig att bege mig hemåt igen, Annika följer med mig ut till bilen. I trädgården stannar hon och visar sin rabatt, "Jag har precis börjat odla lite olika saker här, jag har tagit ut vinterblommorna precis och lagt i vårens växter." Vi pratar en liten stund till, det är så svårt att ta farväl av Annika, som står på den lilla trappan vid dörren, hennes gröna ögon lyser och hennes smala läppar formar med ett leende orden: "Tack för idag". Precis innan jag sätter mig i bilen tar jag ett extra djupt andetag och bara njuter av tystnaden innan jag beger mig av tillbaka till våran underbara och livliga huvudstad, Stockholm.

Så sagolikt vacker, helt magisk. Hans bruna hår som föll så perfekt över hans blåa, gnistrande ögon. Hans leende, så gulligt, och det bubblade i hela kroppen när såg att han kollade på mig och när jag hörde honom skratta. Jag kan säga, utan att tveka en sekund, att jag aldrig i hela mitt liv hade sett någonting vackrare! Han gick sakta emot mig, mitt hjärta stod stilla, jag ville röra mig men jag var som fastfrusen. Hans kropp var, precis som allt annat på honom, perfekt. Jag såg att han kollade på mig och log, det var mig han var på väg till. Jag höll andan och jag kände hur paniken växte inom mig. Men jag blev lugn när han tog mig i sin famn, inför alla i skolan, och kysste mig. Jag kände mig utvald, speciell och jag visste på något konstigt sätt att han var stolt över mig och ville visa upp mig. Jag kunde inte förstå allting, det måste vara en dröm, jag...

• Tove, vakna!! Du kommer för sent till skolan, skynda dig!

  Jag öppnade långsamt ögonen och i ren besvikelse så insåg jag att det var en dröm, och att var i Stockholm. Jag hade önskat att det var en dröm, det är nämligen såhär att vi flyttade från Malmö i förra veckan och nu är det första dagen i skolan. Det är en stor förändring med nya kompisar, lärare och miljöer. Jag satte mig upp och klädde på mig ett par ljusa jeans och ett vitt linne, jag gick ut i badrummet och kände en rysning längs hela ryggen. Jag gick tillbaka in i rummet och satte på mig en svart stickad kofta också, sen gick jag tillbaka och borstade håret i badrummet. Jag betraktade mig en bra stund, min finne som jag hade i pannan igår, hade lyckligtvis, blivit mindre och var inte lika skrikande röd längre. Jag satte upp mitt långa, bruna hår i en hästsvans och målade på lite mascara. Min mamma säger alltid att jag inte behöver sminka mig alls, och det har hon rätt i, för jag har väldigt mörka ögonfransar och bryn naturligt, och min hy är för det mesta helt slät och fin. Jag slet mig från min trötta spegelbild och gick ner i köket. Mamma var tydligen på väldigt bra humör, för hon hade musik på och hade gjort frukost åt mig. Jag satte mig tacksamt ner och började äta min fil.

• Är det någonting speciellt idag mamma? Frågade jag och kollade nyfiket på henne.

• Nej, det skulle jag inte påstå, svarade hon, men jag såg på henne att hon inte kunde hålla sig, så efter ett tag så tillade hon:

• Jag fick jobbet på blomsteraffären! Hela mamma sken upp som en sol, och jag kunde inte låta bli att le. Jag ställde mig upp och gav henne en kram, som ett sätt att säga grattis. Jag satte mig sedan och åt upp min frukost, medan mamma berättade mer om sitt jobb. Sedan begav jag mig ut i den friska vårluften.

Väl vid skolan visste jag inte vart jag skulle gå. Jag måste ha sätt väldigt vilsen ut, för det kom fram en kille som såg ut att vara i min ålder och frågade om jag behövde hjälp med någonting, han var finnig och luktade lite illa, men jag var tacksam för hans hjälp, så jag bad honom visa mig vart sal B9 låg, och han var väldigt hjälpsam och tog mig dit. Jag klev in och satte mig vid en ledig bänk i mitten av klassrummet, jag ville inte vara för högljudd, men jag ville heller inte att folk skulle tro att jag var en tönt som tippade på tå hela tiden. Jag var mig själv helt enkelt, eller så mycket som det gick. Jag tog upp min mobil och började spela, men det behövde jag inte sysselsätta mig med länge, för efter bara några minuter kom en ganska ung och välvårdad kille in i klassrummet och presenterade sig som Johan, våran lärare, eller handledare som man säger på den här skolan. Jag och två andra personer, en kille och en tjej, fick presentera oss för vi var tydligen de enda nya. Men jag tror inte att det är så vanligt att hoppa in i en ny klass precis efter sportlovet. Sedan fortsatte han med att prata om de närmsta veckorna, vad som skulle hända och vad vi skulle arbeta med. Jag lyssnade lite på måfå, men lektionen var inte så lång och efter ett tag blev det rast och jag gick och satte mig i cafeterian.

Jag köpte en latte och satte mig vid ett bord och började läsa en bok som jag fick av min mamma när jag fyllde 17 år. Jag hade precis slagit upp boken och läst ett par rader då jag märker att någon sätter sig vid mitt bord, jag kollar upp från boken och ser att det är Johan, jag känner att en doft av kanel fyller mina näsborrar och jag blir med ens lugn i hela kroppen.

• Hur känns det? Första dagen och allting, måste vara ganska nervöst att komma från Malmö och börja i en skola i Stockholm och i en klass mitt i terminen? Johan pladdrade på ganska rejält och jag hade svårt att förstå vad han sa, allting var ganska osammanhängande. Jag tänkte att det nog var han som var nervös, men jag visste inte varför. Jag tycker att det är så jobbigt med pressade och pinsamma situationer.

• Eh, jo.. Började jag lite osäkert. Det är väl ingenting speciellt än så länge, men jag har lite svårt att förstå vad ni säger ibland sa jag och skrattade lite, och jag har hört att om man inleder med ett skämt så blir man ihågkommen som en rolig och lättsam person, såvida man inte drar ett riktigt dåligt skämt, då får det nog motsatt effekt. Och jag tror att det fungerade, för han kollade lite forskande på mig först men sen sprack hans ansikte upp i ett stort leende. Han hade ganska raka och vita tänder, och hans leende var ganska fint också, men det var ingenting som jag la så mycket energi på. Jag var bara tvungen att fråga hur gammal han var och till min förvåning så svarade han:

• Jag är 27 år, jag har börjat här ganska nyligen. Jag är precis klar med min utbildning. Han påpekade också att han kände sig mer som en elev än som en lärare eftersom att han var närmare i ålder till eleverna än till lärarna. Jag tänkte efter ett tag, jag visste inte att man kunde vara så ung och ända redan jobba på en gymnasieskola. Men vad kunde jag förvänta mig, han ser ju inte ut att vara en dag över 30 ändå. Vi började prata om det ena och det andra, jag hade riktigt trevligt faktiskt. När han sträckte på sig eller gjorde lite större rörelser så fylldes mina näsborrar återigen med den där ljuva doften av kanel. Jag tänkte att han antagligen hade rullat i kanel, vilket inte var så troligt, eller så hade han bara en väldigt speciell parfym som jag aldrig känt förut. Rätt som det var så kollade han ner på sin klocka och beklagade sig över att vi skulle gå till lektionen. Eftersom att jag hade Engelska så gjorde vi sällskap till klassrummet, Johan undervisade nämligen i Engelska, Svenska, SO och musik. En väldigt konstig blandning, tyckte jag, men han verkade väldigt insatt i varje ämne skulle jag snart få uppleva. De närmaste veckorna hände det ingenting speciellt, Johan visade mig runt i hela skolan, så bara efter en vecka så hittade jag överallt. Vi blev riktigt goda vänner, det kändes inte som att det var min lärare, utan som en kompis som man bara träffade i skolan förstås. Jag satt ofta i cafeterian på rasterna och läste min bok, och ofta så brukade Johan komma förbi och säga hej, ibland sätta sig ner och prata om hur det gick med skolan och kollade så att allting var bra med mig. Men ibland så pratade vi om lite mer personliga saker, såsom vart jag bodde, varför vi flyttade och det kändes konstigt till en början. Men efter ett tag så var det bara personliga saker som vi pratade om, som favoritfilm, musiksmak, barndomsminnen och så vidare. Det kändes tryggt, jag kände att han brydde sig, jag kände mig liksom utvald och speciell. Jag hade inte direkt varit mobbad tidigare, absolut inte, men jag har aldrig haft så här bra kontakt med, framför allt inte, en lärare. Visst hade jag andra att prata med i skolan och så, men om jag fick välja så skulle jag träffa Johan hela tiden. Jag gillade hans lektioner också, jag var inte så förtjust i Engelska egentligen, men hans lektioner, alla hans lektioner, var så inspirerande och man såg i hans ögon att han älskade det han gjorde, och det gjorde honom ännu mer speciell. Men en dag så kom vi in på min familj, och det är ett ganska känsligt ämne för mig. Men jag hade ett förtroende för honom, så jag berättade lite, men långt ifrån allt. Min pappa var nämligen alkoholist, och han behandlade inte mig och min mamma värdigt när han hade druckit, så en dag fick vi nog och flyttade till Stockholm. Det är väldigt mycket blandade känslor eftersom att det hände så pass nyligen så är det jobbigt att prata om och jag älskar ju min pappa över allt annat, när han är nykter vill säga. Johan satt tyst ett tag och bara kollade på mig, jag undrade för ett ögonblick om jag sagt för mycket, han kanske inte ville ha det på sina axlar för det är ingenting som är lätt att bära. Men efter ett tag så lutade han sig fram och tog min hand, det kändes som att hans bruna ögon borrade sig in i min själ och som så många gånger förr fylldes hela jag med kaneldoften.

I klassrummet, när jag hade lektion med Johan kände jag att jag fastnade med blicken lite då och då. Jag kom av mig i det han talade om, även fast hans lektioner brukar vara så fängslande, men jag satt och kollade på Johan utan att tänka på någonting speciellt, men jag la märke till att han använde väldigt mjuka rörelser när han pratade och hans kroppsspråk var säkert och avslappnat. Men så hoppade jag till när jag plötsligt kände en hand på axeln, det var en ganska kortvuxen tjej med kraftig kroppsbyggnad som stod framför mig med en lapp i handen. Hon räckte den till mig och jag öppnade den förväntansfullt. Jag vecklade upp lappen, som var ganska skrynklig eller snarare väldigt slarvigt hopvikt. Mitt på den lilla pappersbiten stod det ett nummer, det var ett mobilnummer, jag kollade frågande runt om på min klass, alla satt som fast i sina böcker. Jag kollade framåt igen mot Johan, och han log ett snett leende, ganska diskret, men tillräckligt för att jag skulle upptäcka att det inte var vilket leende som helst. Jag såg att han mimade ”Ring om du behöver någonting”, jag tror att de flesta skulle bli lite misstänksamma om de fick en sådan lapp av sin lärare, men jag visste att det var i all välmening och det kändes skönt att veta att han fanns där, jag antog att jag aldrig skulle behöva använda det men det kändes ändå skönt att ha.

När jag stod och väntade på bussen på väg hem efter skolan tog jag upp lappen och kollade på den, det kändes heligt att ha det i fickan, som om att jag betydde extra mycket för honom. I ögonvrån såg jag en gestalt närma sig, den var bekant och jag kände en doft av kanel. Jag gick och hälsade, vi pratade en stund och sen kom den svåraste frågan av dem alla hittills:

• Vill du följa med hem till mig en snabbis, ingenting speciellt jag vill bara visa dig en sak.

Jag tvekade en sekund, men jag kunde ju inte motstå honom, det var någonting som jag inte kunde sätta fingret på, så jag sa ja och inte långt senare var vi hemma hos honom.

Jag hade förväntat mig att han skulle bo väldigt trångt och ha stökigt, men han hade det riktigt fint och städat, högt i tak och ljusa utrymmen. Men när jag går in i köket slår min kropp om, från att ha en behaglig känsla i kroppen till ren ilska. Vid köksbordet sitter en tjej i 35-års åldern kanske, hon är söt, hennes blonda hår når till midjan och hennes blåa ögon tindrar. Hon kollade upp från tidningen hon läste såg förvånat på mig, hon granskade mig från topp till tå, och det gjorde jag med henne också, hon hade ett par svarta byxor och en vit t-shirt. Vi hälsade och jag kände att det blev väldigt stelt, hon presenterade sig som Rebecca och jag mumlade, knappt hörbart, fram mitt namn samtidigt som vi skakade hand, väldigt löst och nonchalant. Jag blev bara surare och surare för varje sekund som gick, och Johan bara stod och tittade på med ett fånigt leende på läpparna. Sen vet jag inte vad som hände, jag klarade inte mer så jag sprang ut i hallen och slet åt mig min jacka sen sprang jag, långt, och jag började gråta vilt och helt okontrollerat. När jag kom till en liten mysig park så satte jag mig på en bänk och andades ordentligt för första gången på, vad det kändes som i alla fall, en evighet. Jag visste inte vad som tog åt mig, jag var väluppfostrad och har absolut inga problem med att träffa nya människor. Det var så många känslor som rörde om i min hjärnan nu, och tårarna bara rann. Efter ett tag så märkte jag att det var mörkt ute, även fast det var vår. Jag kollade upp mot himlen och såg ett stort åskoväder ovan mig, och jag kände sympati med det, jag kände igen mig i molnet som var fyllt med vrede och ilska men samtidigt var dystert och ledsamt. Det började regna, en hel del faktiskt, det tog inte alls lång tid innan jag hade som ett vattenfall i håret, framför ansiktet. Jag satt och grubblade ett tag sen tänkte jag gå hem, men jag kom på att jag inte hade den blekaste aning om vart jag befann mig. Jag kände hur rädslan kom smygande, jag såg ingen människa i närheten och jag ville inte ringa och göra min mamma orolig. Så kom jag på lappen, som hade känts så speciell tidigare idag, den låg kvar i min ficka. Jag tog upp den och slog numret på mobilen, raderade det, men efter ett tag så ringde jag trots allt, och skämdes som en hund när han svarade att han var på väg.

När vi satt i hans bil sa vi inte så mycket, han vred på värmen ordentligt och gav mig en torr filt. Sen åkte vi hem till honom igen, tjejen som tidigare satt vid matbordet fanns det inte ett spår av. Det kändes bra, jag tror att jag skulle skämts för mycket för att kunna träffa henne igen. Han gav mig en för stor tröja och ett par mjukisbyxor som jag kunde byta om till, när jag kom ut från toaletten med de nya, alldeles för stora kläderna hade Johan gjort te och förberett en plats för mig i soffan med duntofflor och en mysig filt. Jag satte mig och kollade på honom, han såg riktigt orolig ut, näst intill rädd. Jag satte mig i soffan och kände mig smickrad över att han hade gjort så mycket för mig. Han rörde lätt vid mig och jag kollade lite blygt på honom, jag tog bort en av hans blonda lockar som hade fallit ner i ansiktet, det var ingenting jag hade planerat att göra, det bara blev så. Det kändes konstigt, som om att jag hade gjort någonting dumt, men jag såg på honom att det inte var någon fara. Vi sa ingenting, vi hade bara utbytt ett fåtal ord sen han kom och hämtade mig, det behövdes liksom inte sägas mycket. Han visste att jag var ledsen och skämdes och jag visste att det inte var någon fara. Han böjde sig fram mot mig och våra läppar möttes i en kyss, den var bra, riktigt bra. Men det var någonting som inte kändes rätt. Så kom jag på det, jag puttade undan honom och han kollade frågande på mig, jag frågade om tjejen som var här tidigare.

• Det är min städerska, han sa det med en oförstående blick och sen gick det upp för honom. Han började le och sen så kysste han mig igen. Jag visste att han hade talat sanning, och om jag skämdes förut så var det ingenting mot vad jag gjorde nu. Kyssen var fantastisk, magisk, sagolik. Jag insåg att jag verkligen var kär, och att Johan besvarade mina känslor, och till och med tog initiativet, var helt otroligt. Jag hade ju inte förstått det annars, alla bitar föll på plats med varför han hade kommit till mig varje rast varför vi hade kollat på varandra på ett sätt som gjorde att de andra eleverna vände sig om och framför allt, varför jag blev så förbannad och sviken när jag såg att det satt en annan tjej i hans kök. Men ingenting av det spelade någon roll, jag ville inte tänka på det. Nu hade våra känslor tagit över och allting gick som en dans på rosor, vi tänkte inte, vi agerade. När jag vaknade dagen därpå satt Johan redan i köket, han hade dukat upp en fin frukost till oss och då kom jag att tänka på min mamma. Jag sprang till mobilen och såg att jag hade missade nummer och ett och annat sms, jag ringde upp henne men det var ingen fara, hon hade varit lite orolig med hon förstod att det var någonting extra då jag aldrig hörde av mig. Jag gick ut och åt frukost med Johan, han hade en mörkblå morgonrock slarvigt över axlarna och hans lockar stod åt alla håll och kanter. Jag log och gick fram och pussade honom på kinden, jag stannade upp och kände på honom lite extra, i håret på hans mjuka kinder och så tog jag hans hand, det var verkligen inte en dröm den här gången, jag kände honom, hans hud värmde mig och jag blev som berusad av hans kaneldoft. Jag slog mig ner och såg att han hade ett konstigt uttryck i ansiktet, han såg ut att tänka mycket. Jag såg på honom att det inte var läge att prata så jag började äta frukosten han gjort till mig.

• Du, jag gillar verkligen dig och så, började han och jag kände hur jag blev helt kall i kroppen, det var någonting som inte stämde. Sedan fortsatte han: - jag skulle vilja satsa på oss, om du vill förstås, men det är nog ingen bra idé att en lärare inleder ett förhållande med en elev. Så.. Han avbröt sig igen, den här gången för att dricka lite juice. Han satte i halsen och han var märkbart mycket nervös, och det smittade av sig. Jag ville bara att han skulle få det överstökat, allt det där med ”du är fin och så, och jag skulle vilja, men det går inte, du förtjänar bättre och det här var en engångsgrej”, jag kände hur jag ville spy, men det behövde jag inte, istället blev jag överlycklig över hans svar: - så jag har kollat lite med min chef och det finns ett ledigt jobb i en annan skola, med bättre lön dessutom. Sen var det punkt, jag fattade inte först och han kollade otåligt på mig med en väldigt busig blick som gjorde att det verkligen gnistade till i hans ögon, och det var så jag fattade. Jag hoppade upp från stolen och drog upp honom och höll om honom som om att han skulle försvinna om jag inte höll hårt. Vi pratade en del om det, och jag var med när han ringde rektorn och sa att han mer än gärna vill ha jobbet.

Den närmaste tiden i skolan var det ju lite svårt att hålla sig borta från varandra, men vi pratade ju fortfarande på rasterna och så, men ingen fick nog reda på att det var väldigt ömsesidigt. Varenda liten blick eller rörelse han gjorde mot mig kändes i hela kroppen. När han bytt till den andra skolan kändes det tomt utan honom, men det var samtidigt skönt att inte behöva hålla inne sina känslor. Jag fick inte killen i mina drömmar, men jag fick min drömkille. Jag älskar Stockholm!

1. Redogör för Charles Darwins utvecklingslära.

Charles Darwins utvecklingslära innebär att alla djur och människor härstammar från några få arter som fanns för mycket länge sen. Alltså, alla kommer ifrån en bakterie som har utvecklats på olika sätt, därför ser vi ut som vi gör idag och djur ser ut som de gör.

2. Förklara vilka två motsatta åsikter som fanns kring utvecklingsläran.

De kristna gillade inte utvecklingsläran eftersom att den inte stämde överrens med det som stod i bibeln, de var antagligen rädda att flera skulle tro på honom än på bibeln. Sedan gillade inte folk att om Darwin hade rätt så härstammade de inte från någonting "finare" än apor och liknande.

3. Vad trodde socialdarwinisterna på?

De trodde att det var djungelns lagar som gällde, även i samhället. Det vill säga att de tyckte att de starkare skulle slå ut de svagare. Många, till exempel Hitler använde socialdarwinismnen som ett försvar till att de vita behandlade svarta med mindre respekt än de vita, eller i Hitlers fall att tyskarna behandlade judar, sigenare, handikappade och tvillingar på ett groteskt sätt.

4. Vad innebär den vetenskpliga metoden?

Den vetenskapliga metoden innebär att man samlar fakta, gör experiment och drar slutsatser kring olika saker och ämnen. Det är tack vare den metoden som vi idag vet hur saker fungerar och varför allting ser ut som det gör. Som det exemplet som tas upp i pappret, varför en giraff har lång hals medans många andra inte har det.