Personbeskrivning, intervju
Jag kliver ur bilen efter att ha åkt från Stockholm cirka en timme tidigare. Jag möts av en luft som jag inte är van vid att andas, den är så ren och så frisk om man jämför med den förorenade och tjocka luften inne i centrala Stockholm. En annan sak jag lägger märke till är att det är så tyst och fridfullt, man hör bara en och annan fågel kvittra mellan träden. Det är vår och ungarna börjar kläckas och ska snart lära sig att flyga. Som nu kanske förstått är jag ute i skogen, just nu vid en liten stuga med röd fasad och vita knutar. Men inte vilken stuga som helst, utan Annika Anderssons stuga.
Flydde storstadsstressen
"Jag flyttade ut hit för att få tid för mig själv och inte behöva stressa så mycket, bara ta dagen som den kommer", säger Annika med ett lugn i rösten medans hon tar en klunk av sitt kaneldoftande te. Vi sitter just nu i hennes kök och fikar, det är lantligt inrett med mycket vitt och rosa, mitt på det slitna bordet vi sitter vid står det en liten vas med några enstaka vitsippor i. "Jag älskar att bo här ute, jag har en jättetrevlig granne, bor bara några meter från mina hästar och jag har mina hundar inne i huset, det var kärlek vid första ögonkastet", säger hon när vi pratar om varför hon flyttade ut till landet. Annika var tidigare konstnär och hade mycket utställningar, främst i Stockholm eftersom att hon bodde där med sina två barn och sin man. När barnen flyttade hemifrån skilde hon sig från sin man och flytadde ut hit. "Det var en ren slump att jag hamnade här, jag har en favoritbutik här som hette Butiken på Landet som jag var och handlade i, och så såg jag ett litet torp. Jag åkte och tittade på det och blev helt förälskad, det visade sig vara till salu så jag tvekade inte en sekund utan köpte det direkt", skrattar hon och drar fingrarna genom det mellanblonda håret innan hon fortsätter: "Visst behövde huset renoveras, men då hade jag någonting att göra i början, och min dröm har alltid varit att ha en stuga som man får fixa och inreda i gammal lantlig stil." Annika köpte den mesta av inredningen från Butiken på Landet, då hon såg en skylt med texten Personal Sökes, "Jag trodde inte mina ögon, jag gick och pratade med damen som ägde butiken, jag kände ju henne lite flyktigt sen tidigare inköp från butiken och jag hade alltid gillat henne. Hon sa att hon började bli gammal och ville ha någon som kunde hjälpa henne med butiken. Jag ville mer än gärna ställa upp på det, så jag fick jobbet ganska snabbt." Annikas alltid glittrande ögon fick plötsligt ett sorgset uttryck, "hon gick bort för ett halvår sen, hon hade blivit som en extra mamma för mig och jag tog hand om henne in i det sista eftersom att hennes barn aldrig kom och hälsade på och hennes man var död sen flera år tillbaka. Det var en jobbig tid, men eftersom att hon skrev över butiken på mig så var jag tvungen att hålla huvudet högt och sköta om den." Klockan slår 12 och Annika fyller på min kaffekopp, hon spiller lite på bordet men skrattar bort det, som hon gör med det mesta, "mina vänner har nog inte sett mig riktigt seriös många gånger, jag är väldigt sprallig som person". Hon ställer sig upp för att hämta en trasa, hon behöver inte ens ducka för den låga balken över vedspisen eftersom att hon är så kort. Hon skrattar än en gång och vänder sig om och börjar berätta om en gång då hon var ute i byn en regnig dag för att köpa mjölk, "Jag gick förbi alla barnen som satt och såg ut att ha jättetråkigt, jag tyckte synd om dem eftersom att regnet öste ner. Jag ville göra dem på bättre humör, så jag gick till en vattenpöl i närheten och började hoppa i den så att leran stänkte upp på min vita klänning, alla barnen började skratta och det tog inte lång tid innan jag stod och hoppade tillsammans med 5-6 stycken andra barn, jag kan vara så omogen och barnslig ibland" Annika skrattar ett klingande skratt och torkar sig sedan under ögonen, hon förklarar att hon har väldigt lätt att skratta, och från skratt så är det inte långt till gråt säger hon medans hon torkar ögonen igen. Man ser på Annika att hon är en riktig livsnjutare, det finns spår av det i hela hennes ansikte i form av skrattrynkor och liknande.
Känner sig inte ensam
På frågan om det inte kan vara ensamt svarar Annika efter en kort betänketid "Ensamt? Nej det skulle jag inte kunna säga. Jag har många vänner som brukar komma och hälsa på, och mina barn och barnbarn kommer nästan varje helg och leker med hundarna och rider på mina hästar." Hon ler nöjt och kollar på ett spindelnät i hörnet av rummet, hon berättar att hon haft det där länge, hon ser det som en del av inredningen och eftersom att hon hört att spindlar ger tur så är det bara en bonus att det är vackert också. Jag frågar henne vad hon gör en ledig dag om hon inte är ute med hundarna, "Jag brukar måla då, jag målar som bäst när jag är ensam och med ett glas fransk rött vin, helst någonting i stil av druvan Gamay." Hon pekar på en hylla bakom sig och visar stolt upp en hylla fylld med viner. "Jag älskar vin, alla viner har sin maträtt som jag brukar säga, haha". Tiden har verkligen sprungit iväg och det är dags för mig att bege mig hemåt igen, Annika följer med mig ut till bilen. I trädgården stannar hon och visar sin rabatt, "Jag har precis börjat odla lite olika saker här, jag har tagit ut vinterblommorna precis och lagt i vårens växter." Vi pratar en liten stund till, det är så svårt att ta farväl av Annika, som står på den lilla trappan vid dörren, hennes gröna ögon lyser och hennes smala läppar formar med ett leende orden: "Tack för idag". Precis innan jag sätter mig i bilen tar jag ett extra djupt andetag och bara njuter av tystnaden innan jag beger mig av tillbaka till våran underbara och livliga huvudstad, Stockholm.
